2Tim del1) 1:1-9

Andra Timoteusbrevet är det sista brevet som Paulus skrev, och han sitter återigen i fängelse i Rom. Det verkar som om han hade frigivits från sitt första fängelsestraff, [Apg 28:30-31, ö.a.] och fått lite mer tid i frihet att predika evangeliet. Om man sätter ihop berättelserna från Apostlagärningarna och de olika breven i NT, så verkar det som om Paulus gjorde sin sista resa till Miletos, sedan vidare till Korinth och Troas, och därefter förmodligen till Efesos. Han arresterades sedan och fördes tillbaka till Rom. Paulus inser att situationen har förändrats i Rom, och han förstår att han har en dödsdom över sig. Han vet att hans tid är mycket kort, och att han snart kommer att avrättas av Nero på grund av sin tro på Jesus Kristus. När Paulus förstår att hans avrättning bara är en tidsfråga skriver han sitt sista brev till Timoteus, hans son i tron. Timoteus var en ung man som Paulus hade lärljungatränat och tillbringat mycket tid med för att investera i hans liv, för att han skulle kunna fortsätta Paulus arbete när han var borta. Så Paulus skriver nu sitt sista brev, och efter en kort tid blir han halshuggen på Via Appia strax utanför Rom. Paulus börjar sitt sista brev med: Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, sänd för att predika löftet om liv i Kristus Jesus, (2Tim 1:1) En dödsdom vilar över honom, och vad talar han om då? Jo, livet i Kristus Jesus, det eviga livet. Jesus sa: “Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen.” (Matt 10:28) När Paulus skriver med en dödsdom över sig, och vet att hans avrättning bara är en tidsfråga, så är det intressant att se att han väljer att skriva om livet. ”Jag är en apostel genom Guds vilja, som predikar om Guds löfte om liv, inte om döden, utan om livet som vi har i Jesus Kristus." Johannes säger i 1Joh 5:11-12: "Och detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet." Paulus sa: "sänd för att predika löftet om liv i Kristus Jesus". Tack Gud, även med en dödsdom hängande över oss så kan vi prata om livet, det eviga livet som vi har i Jesus Kristus. En rik ung man kom till Jesus och föll på knä för honom och frågade: "Gode Mästare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?" (Mark 10:17) Han såg den livskvalitet som fanns i Kristus, och han ville ha den. Det är den livskvalitet som vi får genom vår tro på Jesus Kristus. "Den som har Sonen har livet." Paulus fortsätter: till Timoteus, mitt älskade barn. (2Tim 1:2) Lägg märke till de kärleksfulla uttryck Paulus har gentemot Timoteus när han inser att detta förmodligen är sista gången han kommer att kunna skriva till honom: "mitt älskade barn". Och det finns en hel del känslor, och mycket patos i Paulus andra brev till Timoteus, tack vare bakgrunden till detta brev. Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Herre. (2Tim 1:2) Guds underbara gåvor: Hans nåd, barmhärtighet och frid. Jag tackar alltid min Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar med rent samvete. Ständigt, natt och dag, tänker jag på dig i mina böner. (2Tim1:3) De människor som Gud använder, är människor som är trogna i bön. Paulus hänvisar ständigt till sitt böneliv i sina brev. Han var en man som levde, sov och andades bön. Han levde i nära relation med Gud och Jesus Kristus, och så är fallet med de människor som Gud använder – de ber. Paulus talar om att han ständigt, dag och natt, ber för Timoteus. Paulus insåg att om Ordets tjänst skulle fortsätta, så skulle den tunga bördan bäras av Timoteus när Paulus inte var kvar. När Paulus sände Timoteus till församlingen i Filippi, sade han: "Jag hoppas nu i Herren Jesus att jag snart skall kunna sända Timoteus till er…Jag har ingen som han, ingen som så uppriktigt kommer att ha omsorg om er”. (Fil 2:19-20) Timoteus hade verkligen format sitt liv efter Paulus och Paulus kunde säga: ”Denne unge man har fångat visionen. Han vet vad jag har på mitt hjärta.” Paulus förstod att Timoteus var det självklara valet när det gällde att fortsätta tjänsten med att förmedla Guds nåd till människor. Det är ingen tvekan om varför Paulus investerade så mycket tid i bön för Timoteus. ”Åh Herre, han är en ung man. Herre, han har inte samma bakgrund och erfarenhet som jag har, men Gud, använd honom, hjälp honom och välsigna honom.” Skulle inte du själv ha uppskattat att Paulus bad för dig dag och natt? Paulus sade: När jag kommer ihåg dina tårar, längtar jag efter att få se dig igen, (2Tim 1:4) Man tror att Paulus greps i Efesus när de romerska myndigheterna började förfölja kyrkan igen. Och förmodligen grät Timoteus när de band Paulus händer för att föra honom tillbaka till Rom. Det var sista gången de såg varandra. Paulus sade farväl och var tvungen att lämna Timoteus, men antagligen ville Timoteus följa med Paulus. Det var dock nödvändigt att Timoteus stannade kvar i Efesus för att stärka bröderna i tron, då de trakasserades av falska lärare som kommit dit. Så Paulus hade en levande bild av en gråtande Timoteus i sitt sinne, hans älskade medarbetare och hans son i Herren. Paulus sade: ”När jag kommer ihåg dina tårar, längtar jag efter att få se dig igen” för att bli uppfylld av glädje. (2Tim 1:4) Vilka underbara band som skapas mellan troende genom Jesus Kristus. Guds familj överträffar även vår biologiska familj. Gud skapar kärleksband i våra hjärtan och i våra liv för varandra. Paulus fortsatte: Jag tänker på den uppriktiga tro (2Tim 1:5) Eller: den rena tro. som finns hos dig och som först fanns hos din mormor Lois och din mor Eunice och som nu, det är jag övertygad om, också finns hos dig. (2Tim 1:5) Så Timoteus hade en bra bakgrund, ett gudfruktigt arv. Vilken välsignelse. Vilken välsignelse det är att ha en gudfruktig mormor. Vilken välsignelse det är att ha en gudfruktig mor. I mitt eget liv har jag fått uppleva att Gud har planterat i mitt hjärta, den tro som fanns i min mormor och mor. Min mormor var en mycket speciell kvinna. Hon bodde i Santa Barbara, och pastorn som kom dit för att tjäna i deras församling var ung och ännu inte gift. För att det inte skulle uppstå några frågor i människors sinnen, brukade min mormor följa med honom när han blev kallad till hembesök och själavårdssamtal, särskilt om han blev kallad till några av de unga gifta kvinnorna. Min mormor levde ett liv som var tillägnat Herren. Passionen i hennes liv var att tjäna Herren. När hon låg på sjukhus och var döende i cancer, så var det brist på sjuksköterskor. Hon gick då upp och gick runt med bäcken till andra patienter och tog hand om dem eftersom det var hennes liv att tjäna. Jag fick nyligen reda på att det står: "Jesus sviker aldrig”, på hennes gravsten, och det är berättelsen om hennes liv. Det var ett liv i tro och förtröstan på Herren, och i tjänst för Honom. Familjen lät skriva: "Jesus sviker aldrig", på hennes gravsten, för det var vad som kännetecknade hennes liv. Och den tro som fanns i min mormor, fördes vidare till min mamma. När vi var barn hade min yngre bror astma, och när han fick sina anfall började han väsa och kunde inte sova. Jag kan minnas när jag låg i sängen och hörde min bror. Det väsande ljudet från någon som har astma är ju mycket speciellt. Vi hade en gammal gungstol som knarrade, och min mamma satte sig i den med min bror när han fick ett anfall. Från rummet intill kunde jag höra den knarrande gungstolen och min mamma som sjöng: ”Jesus sviker aldrig, Jesus sviker aldrig. Himmel och jord kan förgå, men Jesus sviker aldrig.” Jag brukade somna medan jag hörde mamma gunga min bror, samtidigt som hon sjöng om Jesu Kristi nåd som aldrig sviker. Varje gång vi barn var sjuka brukade hon komma in och sjunga för oss: ”Jesus sviker aldrig.” Min bror blev helad från sin astma, och genom våra liv har Herren tagit hand om oss. Herren svek oss inte. Eftersom det var en så stor del av vår mammas liv, och utan att veta att det stod: "Jesus sviker aldrig", på vår mormors gravsten, lät vi rista in det på vår mammas gravsten. Så på kyrkogården i Montecito finns en gravsten vid min mormors grav där det står: "Jesus sviker aldrig", och här borta i Fairhaven, Santa Ana, står min mammas gravsten där man kan läsa: "Jesus sviker aldrig". Den tro som fördes vidare från min mormor till min mamma, och sedan vidare till oss barn, har vi fört vidare till våra barn. Och nu för de tron vidare till sina barn och barnbarn o.s.v. Vilket underbart arv vi har i Herren, och i det som hör till Anden. Det är något vackert. Paulus sade: ”Jag tänker på den tro som fanns hos din mormor Lois och även i din mor Eunice, och som jag vet också finns i dig.” Det bästa vi kan erbjuda och ge till våra barn är arvet av att lita på Gud i tro. Det är viktigt vi gör detta. Därför påminner jag dig om att låta den Guds nådegåva flamma upp igen som finns i dig genom min handpåläggning. (2Tim 1:6) När Timoteus var ung och anslöt sig till Paulus och hans tjänst i Lystra, så lade de äldste händerna på Timoteus och bad för honom. Paulus fick ett profetiskt ord där Herren talade till Timoteus om de gåvor som Han gett honom. Herren talade också om den tjänst som Timoteus skulle utföra. Paulus har tidigare hänvisat till vad Timoteus fick uppleva när de äldste lade händerna på honom, och han fick ta emot den Helige Ande och Hans gåvor och ett profetiskt ord kom till honom om hans liv och tjänst. Det är möjligt för oss att glömma Guds gåvor i våra liv, men Gud gav oss inte dessa gåvor för att de skulle försummas. Han gav oss gåvorna för att de skulle användas. Så Paulus uppmanade Timoteus: ”Låt din gåva flamma upp igen. Börja i tro att åter använda Andens gåva som Gud har gett dig.” Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, (2Tim 1:7) Timoteus blev tydligen lite rädd när han utövade denna gåva, och jag tror att fruktan är något som Satan ofta använder för att avskräcka oss från att använda Andens gåvor. ”Jag vet inte vad folk kommer att tycka om jag säger detta till dem”, och vi känner en rädsla som många gånger hindrar oss från att använda våra gåvor, men: ”den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa” utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande. (2Tim 1:7) Tack Gud, för kraftens Ande, kärlekens Ande och självbehärskningens Ande. Detta är mycket viktigt. Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre och inte heller för mig, hans fånge, utan bär också du ditt lidande för evangelium efter den kraft som Gud ger. (2Tim 1:8) Det finns många situationer där vi kan välja att vara tysta för att slippa problem – när vi egentligen borde öppna vår mun, även om det innebär att vi kan få problem. När folk säger hädiska saker kan vi välja att vara tysta och med en axelryckning tänka: ”Stackars människa.” Eller så kan vi säga till dem: ”Förstår du vad du säger? Vilken smutsig mun du har! Bekymrar det dig inte att du har ett sådant smutsigt sinne och mun?” Jag har ofta sagt till folk när de använder namnet Jesus på ett hädiskt sätt: ”Detta sårar mig. Du pratar om en man som jag älskar mer än någon annan, som dog för att rädda mig från mina synder, och det smärtar mig att höra dig prata om Honom på det sättet.” Ibland blir de upprörda och de ser ut som: ”Vem tror du att du är egentligen”? Men Paulus säger till Timoteus: "Gud har gett oss kraft, kärlek och självbehärskning genom sin Ande.” ”Därför ska du inte skämmas för vår Herre, utan vara beredd att lida för evangeliet. Paulus talar också i 2Tim 3:12 om lidande för evangeliet: ”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” Detta är det löfte i bibeln som jag tycker minst om. Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet (2Tim 1:9) Så Gud har kallat och räddat oss, men vi är inte frälsta på grund av våra gärningar utan genom Guds beslut.

Slut av del 1 För att gå till del 2) klicka här

2Timoteusbrevet med Chuck smith