Fil del 1) 1:1-5

För att vi ska kunna fortsätta att växa i kunskap om vår Herre och Frälsare, låt oss gå till Filipperbrevet kapitel 1. Aposteln Paulus hade blivit arresterad i Jerusalem och hållits fängslad i Caesarea i två år, tills han vädjade till Caesar och fördes som fånge till Rom för att han skulle kunna träda fram inför Caesar och överklaga sitt fall. Under de två år Paulus var i Rom för att vänta på att träda fram inför kejsaren befann han sig i husarrest. Han kunde hyra sin egen bostad men var fastkedjad vid en av de romerska vakterna, tjugofyra timmar om dygnet. I Rom hade cirka tiotusen elitsoldater utsetts till den kejserliga vakten, och deras främsta uppgift var att skydda kejsaren i Rom. Paulus hade alltid en av dessa män fastkedjad vid sig, tjugofyra timmar om dygnet, under två års tid. Han såg detta som en fantastisk möjlighet att vittna. Vakterna kunde inte komma undan, och som ett resultat av att Paulus vittnade för dessa män, fördes många ur Caesars hushåll till en frälsande kunskap om Jesus Kristus. Det var en riktig väckelse i Rom medan Paulus var där och väntade på att träda fram inför kejsaren. Församlingen i Filippi gjorde en insamling och skickade en mycket generös gåva till honom. Epafroditus skulle överlämna den. På vägen dit blev han dock mycket sjuk och var nära att dö, men han kom fram till Paulus med kärleksgåvan från församlingen i Filippi. I princip är detta brev som Paulus skriver till dem från Rom, ett brev fyllt av tacksägelse och tacksamhet för den gåva som de hade skickat till honom genom Epafroditus. Och det var den verkliga orsaken till att Paulus skrev detta brev. Filipperbrevet är inte skrivet från en apostel till församlingen, som de flesta av Paulus brev, utan som ett brev mellan vänner. Det är en mycket varm och vänskaplig känsla genom hela brevet och det har en ton av stark fröjd och glädje. Det är intressant att Paulus fröjdade sig samtidigt som han var fastkedjad vid en romersk vakt. Paulus kunde ändå deklarera: “Jag har lärt mig att vara nöjd oavsett hur jag har det. Jag vet hur det är att leva i överflöd och jag vet hur det är att leva enkelt. Jag är nöjd, eftersom min förnöjsamhet inte beror på mina omständigheter. Min förnöjsamhet beror på min relation med Jesus Kristus, och den kan inte förändras. Mina omständigheter kan förändras och jag kan befinna mig i tuffa fysiska förhållanden, men min förnöjsamhet beror inte på det. Min förnöjsamhet finns i Jesus.” Och det är viktigt att också vi lär oss att finna vår glädje i Jesus Kristus, för då kan vi lära oss att vara nöjda hur vi än har det. Paulus öppnar detta brev, som tillsammans med det lilla brevet till Filemon och 1Tessalonikerbrevet, är det enda brev där han inte börjar med bekräftelsen av sin kallelse till apostel. Här skriver han: Från Paulus och Timoteus, Kristi Jesu tjänare. (Fil 1:1) Jesu tjänare. (Fil 1:1) Vanligtvis skriver han: "Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel", men nu skriver han som en vän till en vän. Ordet tjänare är här i grekiskan är doulos, vilket betyder ‘livegen’. Det fanns en fras om Jesu Kristi livegna som löd: "Att tjäna Honom är att regera som kung." Så Paulus var en tjänare, men att tjäna Jesus och vara Hans livegne, är ändå att regera som en kung. Ordet doulos, ‘livegen’, betyder mer än bara en tjänare. En tjänare var en person som var anställd, men om han inte gillade sitt jobb hade han friheten att sluta och kunde hitta ett jobb någon annanstans. Så var det inte med en livegen. Vare sig han gillade det eller inte, var han sin ägares egendom. Tjänaren kunde komma och gå som han ville, men det kunde inte den livegne. Livegenskap var något som gällde livet ut. Aposteln Paulus den livegne. Paulus och Timoteus, de livegna… Till alla de heliga i Kristus Jesus (Fil 1:1) Ordet helgon har missbrukats en hel del. Vi har tappat betydelsen av ordet som kommer från det grekiska ordet hagios, vilket betyder ‘helig’. Så egentligen skriver Paulus: “till dem som är helgade”. Många gånger läser vi: "Till de heliga", och vi säger: "Åh, detta gäller inte för mig, jag är väl inget helgon." Men det är till dem som är helgade i Jesus Kristus, så den bokstavliga betydelsen av ordet helgon är ‘helig’ eller ‘invigd’. ”Till alla de heliga i Kristus Jesus” som bor i Filippi, tillsammans med församlingsledarna och församlingstjänarna. (Fil 1:1) med församlingsledarna och [I den engelska översättningen KJV står det ”bishops and deacons”, ö. a.] För att vi ska förstå så går jag till de grekiska orden och översätter dem. När vi hör ordet biskop, då tänker vi på någon som ansvarar över en massa kyrkor. Men biskoparna i den tidiga kyrkan var församlingsledare i den lokala församlingen, och diakonerna var arbetarna i församlingen. Filippi var den första platsen i Europa som Paulus kom till med evangeliet. Han befann sig först i Troas när han fick en syn där en man i Makedonien sa: "Kom över och hjälp oss", och Paulus reste genast ner med ett skepp till Makedonien. De kom till Filippi och där mötte Paulus en grupp kvinnor som tillbad ute vid floden på lördagen. De var judar. Att de tillbad ute vid floden betyder att det inte fanns någon stor judisk gemenskap i Filippi. Om det i en gemenskap fanns tio vuxna judiska män var de tvungna att bygga en synagoga. Men om det inte fanns tio vuxna judiska män, då träffades de vanligtvis på en plats utomhus vid en flod, eller på någon annan vacker plats. Så det verkar som om det inte fanns så många judar i Filippi eftersom de möttes vid floden. Paulus gick ut och träffade kvinnorna som var där, och han predikade evangeliet om Kristus och många tog emot budskapet. Han startade ett arbete i Filippi, men han kunde dock inte tjäna där så länge. De judar som fick reda på att kvinnorna omvänt sig började ställa till bråk och de såg till att Paulus greps och piskades. Han kastades i en fängelsehåla där han och Silas sjöng och prisade Herren vid midnatt när plötsligt fängelset skakades av en jordbävning och dörrarna öppnades och de var fria. Fångvaktaren som vaknande upp och insåg vad som hade hänt, tog sitt svärd och var redo att döda sig själv, men Paulus sa: "Gör dig inte illa! Vi är här allesammans." (Apg 16:28) Det var nämligen så enligt de romerska reglerna, att om någon var vakt och hans fångar flydde, så var han tvungen att ta fångarnas straff. Så egentligen var det bättre för vakten att begå självmord än att möta den romerska rättvisans vrede efter att ha förlorat fångarna som anförtrotts honom. Så fångvaktaren kom darrande in till Paulus och han sa: "Herrar, vad ska jag göra för att bli frälst?" Paulus svarade: "Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj." Fångvaktaren tog med sig Paulus hem till sig och tvättade ren hans rygg från det levrade blodet efter de piskrapp han fått. Sedan gav han honom något att äta. Paulus predikade för familjen och alla tog emot Jesus Kristus och döptes. Detta var starten till församlingen i Filippi. Domarna i staden, de som hade gripit Paulus och var ansvariga för det, skickade sina rättstjänare som sa: "Låt Paulus gå. Vi har egentligen inga anklagelser emot honom, så låt honom bara gå." Men Paulus sa: "Hallå, vänta lite. Jag är romersk medborgare och jag har blivit piskad utan att ha blivit anklagad för något. Det har skett en oförrätt här." Filippi var en av de viktigaste romerska städerna. Den borde ha varit en modell för romerskt rättsväsende, och Paulus sa: "De tror att de bara kan skicka iväg mig. Låt dem komma ner, låt domarna själva be om ursäkt och släppa mig fri." Rättstjänarna gick tillbaka domarna och sa: "Visste ni att de är romerska medborgare?" "Åh nej", och de visste att de hade gjort bort sig. Så de kom ner och sa: "Var snälla och lämna staden. Bara ge er iväg, vi ber om ursäkt, så gå nu." I Filippi, från en liten början, gjorde sedan Guds Ande ett verk. Församlingen hade vuxit så till den grad att de var tvungna att ha församlingsledare, och de hade också diakoner och administratörer. Guds verk hade expanderat. Församlingen hade tagit upp en generös kollekt till Paulus och skickat den till honom. Från denna tidiga start började Gud ett gott verk, och Han utförde ett väldigt speciellt arbete där i Filippi. Så Paulus sa till församlingsledarna och de som arbetade i församlingen: Nåd vare med er och frid (Fil 1:2) Vi har stött på dessa siamesiska tvillingar många gånger i Nya testamentet, och de är typiska paulinska hälsningar som han så ofta öppnar sina brev med: "Nåd vare med er och frid”. från Gud vår Far och Herren Jesus (Fil 1:2) Kristus. (Fil 1:2) Återigen vill jag betona, och jag tror inte att man kan göra det för mycket, att Herren är inte Hans namn utan det är Hans titel. Vi bör inte betrakta det, eller se det som ett namn. Vi talar om en relation när vi säger Herren. Jesus är Hans namn. När vi sjunger: "Hans namn är Jesus, Jesus, ledsna hjärtan gråter inte mer", så är Hans namn Jesus, eller på hebreiska: Yeshua. Men Herren är hans titel, och om vi använder titeln Herre, då betyder det att vi intar Paulus ställning som livegen. Det talar om vilken relation vi har till vår Herre Jesus Kristus. Jag tackar min Gud var gång (Fil 1:3) jag tänker på er. (Fil 1:3) Varje gång Paulus tänkte på Guds verk i Filippi, tackade han Gud för dem. Johannes skrev i sitt brev: "Inget gläder mig mer än att höra att mina barn lever i sanningen." (3 Joh v4) Jag tror att det kan sägas ifrån hjärtat av varje Guds tjänare. Den största glädjen för varje Guds tjänare, är att veta att de som har kommit till tro till​ följd av ens tjänst, ​fortsätter att vandra i sanningen. Att vara i tjänst för Gud för med sig enorma belöningar, och det är så spännande att se det verk Gud gör på olika platser. I morse när jag stod vid utgången i kyrkan och hälsade på folk när de gick förbi, så kom ett par tillsammans med sin dotter och hennes make. När de närmade sig mig kunde jag se att tårar vällde upp i deras ögon, och när de hälsade på mig sa de: "Vi är från New York och vi lyssnar på ditt radioprogram. Vi har startat ett bibelstudium i vårt hem, vi lyssnar på din undervisning och Gud välsignar oss otroligt mycket. Det kommer många människor hem till oss som välsignas av Guds ord, så det är så spännande för oss att träffa dig och att vara här i dag." Medan de talade strömmade tårar nerför deras kinder, och jag säger: ”Tycker ni inte att det är givande att få se en sådan frukt av att tjäna Gud?” Åh, vad man tackar Gud för det verk Han gör. Åh, vad man tackar Gud för privilegiet att få vara Hans redskap genom vilket Han kan arbeta. Så Paulus, Guds redskap, tackar nu Gud för den rapport som kommit från Filippi om att de fortsätter att vandra på trons väg. Varje gång Paulus påmindes om dem sa han: "Åh, tack Gud.” Och varje gång jag tänker på er här i församlingen tackar jag Gud för det arbete som Han gör genom sin Ande. I alla mina böner för er alla ber jag alltid med glädje, eftersom ni har varit med i arbetet för evangeliet från första dagen ända till nu. (Fil 1:4-5) Så Paulus tackar Gud och ber alltid för dem, och det finns också glädje i den bönen tack vare det arbete som Gud gör där. Och han tackar Gud för att de från första dagen, ända till nu, varit med i gemenskapen i evangeliet. [I den engelska översättningen, KJV, står det fellowship (gemenskap), medan SFB översatt till: arbetet, ö.a.] Den ultimata gemenskapen, koinonia, är enheten i evangeliet, men utan tvekan handlar det även i detta fall om det stöd de gett till Paulus genom åren. Paulus skrev till galaterna, att de som undervisas i ordet bör dela med sig av allt gott till den som undervisar dem. Församlingen i Filippi hade troget stöttat Paulus genom åren, så det fanns en enhet, en egendomsgemenskap. Ni kanske kommer ihåg, att om någon ägde något i den tidiga kyrkan, så sålde de det och bar fram vad de hade fått från försäljningen och lade vid apostlarnas fötter, och de hade allt i koinonia. Det är samma grekiska ord här. Det var just ett sådant delande av resurser av den gemensamma välfärden med Paulus. Slut av del 1 För att gå till del 2) klicka här Tillstånd beviljat av The Word For Today att översätta detta avsnitt. Alla bibelcitat med blå text och kursiv stil är hämtade från Svenska Folkbibeln.

Filipperbrevet med Chuck smith